Efter den väldiga framgången med Den långa flykten kom Richard Adams i november 1974 ut med Shardik, den mäktiga sagan för vuxenpublik, som genast utnämndes till klassiker. Liksom i berättelsen om kaninerna har Richard Adams skapat en fantasivärld, här en forntidsvärld befolkad av kulturfolk och jägarstammar. Också här är centralgestalten ett djur, enjättelik björn. Berättelsen inleds med en storartad skildring av en förhärjande skogsbrand. Flyende undan den tar sig björnen, skadad och bränd, in i Ortelga, ett halvciviliserat litet flodrike i Beklaväldets utkant. En ung jägare, Kelderek, får syn på den övernaturligt stora björnen och meddelar prästinnan Tuginda att den länge väntade och tidigare dyrkade björnguden har återkommit. Han är Guds utsände, Herren Shardik. Trots Tugindas protester övertygar en ung baron Ortelgafolket om att björnguden kommit för att hjälpa dem återvinna herraväldet över Beklariket som en gång var deras. Kelderek förenar sina öden med björnens och ägnar sitt liv, som därigenom blir fyllt av faror och äventyr, åt att försöka tyda meningen med björngudens återkomst.
Shardik är en storslagen religiös myt av det slag som skrivs bara en gång vart århundrade. Melvilles Moby Dick var den förra. Händelserna i denna fantasivärld är otroligt spännande i sin omväxling och klara starka skådlighet. Själva konkretionen är något av ett mirakel. Spännande som en thriller men dess konstnärliga kraft höjer den över alla ordinära fantasterier. Richard Adams är en alldeles för stor ursprunglig litterär begåvning för att kunna betraktas som en lärjunge till Toikien. Det är snarare fråga om en sällsam väsensfrändskap mellan de bägge författarna. |
