Nijimbinen satt där i sitt läger och ruvade och tittade på henne. Den hade levat bland människor i många år utan att ha haft några besvär med dem, men nu hade den här gamla tanten plötsligt bara kommit och invaderat dess revir och rubbat maktbalansen. Och så hade hon hund också! Och hundar var ju det absolut värsta nijimbinen visste.
Mrs Tucker ställde ifrån sig sina väskor och tog en överblick över ödestugan - med trasigt staket, en köksträdgård övervuxen med ogräs och en förfallen hönsgård. Här fanns förvisso mycket att göra, men hon hade ju sin hund, Hector, som sällskap och det var ju ändå så mycket bättre än att stoppas in på ett ålderdomshem.
Men när hon satte igång med att rusta upp stugan började allting gå på tok. Det fanns någonting där som gjorde Hector arg och nervös något som skrämde hönsen, fick dem att rymma från hönsgården och tände små eldar i hönshuset. Ett något som var litet och mörkt och uråldrigt, och som utmanade henne till strid och använde alla de mörka krafter det ägde till att försöka driva bort henne från hennes stuga. |
