Gorkijparken, centrala Moskva. Vinter, midnatt. En patrullerande milisman upptäcker en upphöjning i snötäcket som visar sig dölja kropparna efter tre döda människor, en kvinna och två män. Milismannen tillkallar sin överordnade, förste utredare Arkadij Renko.
Renko är van vid enkla utredningar. Fylla, slagsmål, dråp. I det här fallet sannolikt tre som delat på en vodkaflaska i ett skyddat hörn av parken, fyllnat till, somnat och frusit ihjäl. Kropparna är täckta av snö och is. Vem vet hur länge de legat där, vintern är lång i Moskva.
Men Arkadij Renko inser snabbt att denna utredning kommer att bli annorlunda. Först är det närvaron av KGB-personal som oroar honom. Därefter det faktum att de tre alldeles uppenbart fallit offer för överlagt mord, och att kropparna avsiktligt vanställts för att förhindra identifiering.
Renko är en samvetsgrann polis. Långsamt och metodiskt bedriver han sin utredning, hela tiden med den obehagliga känslan att KGB bevakar varje steg han tar. Utredningen för honom efterhand allt närmare den sovjetiska maktapparatens innersta cirklar, och Renko väntar ständigt att utredningen ska tas ifrån honom, läggas ner eller flyttas över till KGB. Men så sker inte, och Arkadijs olustkänslor bara ökar ju mer han inser att han kommit ut på mycket djupt vatten, utan återvändo.
Med Gorkijparken har Martin Cruz Smith givit Moskva en plats på den litterära kartan fullt jämförbar med Maigrets Paris eller Martin Becks Stockholm. Gorkijparken är en fulländad polisroman som med thrillerns hela spänning också ger en märkvärdigt initierad och övertygande bild av det sovjetiska samhället. |
