I GULAG-arkipelagens tredje och fjärde del skildrar Alexander Solsjenitsyn med samma frenesi och sanningslidelse som tidigare hur de sovjetiska dödsarbetslägren växte fram och spred sig som cancersvulster under Stalintiden. Med överväldigande dokumentation, baserad på hundratals vittnesuppgifter, indragna och makulerade böcker och inte minst personliga upplevelser, berättar den ryske nobelpristagaren bland annat om Arkipelagens "modersvulst", de isolerade, idylliska klosteröar i Vita Havet som strax efter revolutionen förvandlades till arbetsläger för den nya regimens verkliga och förmenta motståndare. Där byggdes Vitahavskanalen, detta polarprojekt, som ledde till hundratusentals politiska fångars död och visade sig vara praktiskt taget meningslöst när det stod färdigt.
Vi möter märkliga människor, som den monstruöse lägerbossen Frenkel - en före detta "träbaron", som blev Stalins högra hand som organisatör av "Dödsarbetslägren", och enstaka fångar som trots allt bevarade sin mänsklighet och värdighet under vidriga förhållanden. Och vi möter Solsjenitsyn själv, bland annat som byggnadsarbetare i ett läger mitt i Moskva - en självbiografisk skildring, fylld av svart humor och svindlande tragiska perspektiv.
Slutligen analyserar Solsjenitsyn lägerfångarnas psykologi, deras utveckling mot storhet eller absolut andlig förnedring, deras sätt att tänka och möta lägerverkligheten, framtiden och döden. |
