När Topper en morgon blickade ut över Medelhavet från sin förhyrda villa på Rivieran greps han av ett stilla vemod vid tanken på sitt korta men intensiva förflutna. Ett år tidigare hade han varit huvudpersonen i en rad äventyr av utomordentligt egendomlig och uppskakande art. Det var inte bara det att Topper antagligen var den ende nu levande människan av sin generation som en längre tid hade idkat ett livligt umgänge med andar - dessa andar hade också visat sig vara synnerligen livsglada, charmerande och spirituella, och deras iver att förmå Topper att njuta av detta livets goda lämnade sannerligen intet övrigt att önska.
Det var därför inte underligt att Topper i detta nu kände en häftig saknad efter sina andevänner - i synnerhet efter Marion Kirby, detta underbart sköna och änglaljuva andeväsen. Ja, så nedstämd kände sig Topper, att han till och med längtade efter Marions vänner, överste Scott och mrs Hart, fastän han förstod att dessa behagliga men illa beryktade själsfränder skulle vara dyrbara och svåra att kontrollera vid en kust, som erbjöd så många frestelser för deras svagheter som Rivieran. Till och med i det så kallade torrlagda Amerika hade de sällan dragit ett nyktert andedrag. Men vad gjorde det! Överste Scott och mrs Hart var utan tvivel mästare i att sätta sprätt på tillvaron.
Och lyckligt nog för Topper uppfylldes hans önskningar att få återse sina glada kumpaner. De dök plötsligt upp fulla av livslust och övermod och förde med sig Topper på ett uppsluppet och händelserikt härjningståg längs Rivieran
ett härjningståg som för alltid kom att leva i gott minne hos befolkningen och som för Topper blev en av de mest sensationella och oförglömliga upplevelserna i hans liv.
|
