Morsan var kippskodd i ett par gamla brungula smärtingskor, hon hade ingen korselett, så brösten hängde fritt och förklädet var fettmörkt mitt över magen. När hon kom emot mig i dörrhålet såg jag att det sipprade små rännilar av svett längs halsen ner mot springan i bomullsblusen, och jag älskade henne till outhärdlighet, om inte annat så för de där hårtestarnas skull, som hade lösgjort sig ur knuten och ramlat ner i nacken.
Så ser Nancy sin mor den där kvava sommarmorgonen då allting tar sin början, då Doras bruna väska av hårdpressad papp står gömd inunder vindstrappan och StockholmsCharlie sover i pinnsoffan på vinden. Stillheten i stugan är ljusgul och total, ändå kryper oron längs tapeterna som en långbent spindel. Någonting är galet med den där väskan! Nancy anar det. Varför är modern annars så rädd?
Glasfåglarna handlar om TåPelles, en utkantsfamilj i 30-talets Sverige. I focus står den trettonåriga Nancy, familjens iakttagare och domare. Undan för undan varseblir hon skuggorna i den älskade storasystern Doras liv. Hon ser familjens utsatthet. Hon ser mammans kamp och pappans inåtvända sorg. Och vreden och kärleken i henne växer...
Elsie Johanssons roman är genom sitt levande och djupt personliga språk, liksom förtrogenheten med den värld hon beskriver, en stark och känsloladdad berättelse om en arbetarfamilj, vars medlemmar inte låter sig kuvas, vare sig av fattigdom, sorg eller skam. |
