Titelberättelsen i denna samling av nitton Cheevernoveller är typisk för tekniken, anslaget och livssynen i Cheevers så prisade novellkonst: en ung man möter, för första gången på länge och för sista gången - sin far. De har bara en kort stund på sig, tiden mellan två tåg. Och mycket sägs - men ingenting som borde ha blivit sagt. Ord som simmar på ytan, bara. Och just därför får det outsagda en enorm kraft - "mellan två tåg" är enda möjligheten för far och son att nå varandra, och de glider förbi varandra, ytligt pratande, inne i sig stumt skrikande efter en kontakt som spärras av tjocka glasväggar.
I sina noveller drar Cheever upp livssituationer, relationer mellan människor - belyser dem ofta med åkningar tillbaka i tiden, söker efter orsakerna till att det blev just som det blev. Han är inte moralist, knappast samhällskritiker (även om få som han skildrat kontaktlösheten och besvikelsen över felslagna förhoppningar i den övre medelklassens Amerika) - han är människokännare, sökare, pejlare, skarp iakttagare. Hans berättelser rymmer både vemod och komprimerad sprängkraft. |
