Han var 22 när han mötte henne. Hon var 19. Året var 1897. Hon var oskuld. Inte han.
De förälskade sig i varandra. Men hur skulle Arvid kunna försörja Lydia på sin usla inkomst som "tidningsmurvel"? Tiden måste gå. Och tiden gav honom pengar, men inte Lydia. Hon gifte sig med en annan.
Och Arvid lät sig fångas in i ett konvenansäktenskap.
Nära tio år efteråt möter han henne åter. Den gamla kärleken flammar upp i passion - de förenas, i ett dubbelt äktenskapsbrott.
Korta möten, kärlek de stjäl sig till. Men fast Lydia frigör sig ur sitt äktenskap kan inte Arvid bryta upp från sitt. Och sakta når honom insikten att Lydias hjärta är rymligare än hans eget, hennes erotiska hunger större än hans. Eller är det en fråga om trofasthet?
Eller - är Lydia en mognare, en ärligare människa än han?
I ett av Hjalmar Söderbergs skådespel säger den manliga huvudpersonen: "Jag tror på könets lust och på själens obotliga ensamhet." Den livsuppfattningen blir också Arvids.
Kanske har vi nu, nära 70 år efter bokens första utgivning, möjlighet att se tolerantare på erotisk frigjordhet. Kanske ändå inte? "Den allvarsamma leken känns i dag lika aktuell som någonsin. |
