1922 hade Albert Viksten, som så många av sina författarkamrater, gett sig ut på luffen i Europa för att fånga erfarenheter. I Bayern greps han av hemlängtan. "De norrländska skogarna", skriver hans son Sven, "började susa i honom, han drömde om porlande orrspel och bitter svedjerök. Det var där han skrev Bäverbäcken." Nu, drygt 50 år efteråt, framstår "Bäverbäcken" som en av de mest lysande naturskildringama i svensk litteratur. Lika kunnigt, och spännande, som han skildrar minsta kryps kamp för tillvaron, lika ömsint och klarögt berättar han om det unga nybyggarparets strävan, ofta i livsfara, för att bryta ny mark.
"Bäverbäcken" är en av dessa ytterligt få böcker som tiden bara gör giltigare och läsvärdare. Den står nu, när miljövården debatteras med frenesi, som en lidelsefull kärleksförklaring till svensk natur och dess värden. Dem som vi inte får mista i byggraseri och kortsiktig industriell exploatering. |
