Fåfängans karneval virvlade vid mitten av 1700 talet fram över Europa. Det var en flärdens, förställningens, det politiska ränkspelets, intrigernas och duellernas förlovade tid. Men det gick en djupare underström av spänning genom den. Den var också en de stora krigens och expansionernas tid, och där fanns varsel om sociala omvälvningar, om en ny syn på tingen och tillvaron. Fåfängans furste satt inte säker på sin tron.
Samuel Shellaharger kunde som få andra ge en historisk roman en påtaglig prägel av sanning i teckningen av miljöer och personer och replikernas utformning i samtal. Som få andra författare i genren kunde han fint blanda spännande situationer, då värjor blixtrar och pistoler knallar, delikata situationer, fyllda av amour och raffinerad parfymdoft, och patetiska situationer, då starka känslor osökt kommer till tals.
"Fåfängans karneval", som blev Shellabargers sista bok, är kanske hans mästerligaste, en utsökt skildring av en färgrik tid, en underhållningsroman av högsta klass. |
