"Ja, Georg tyckte, att nu hade han blivit man. Han kände dunkelt mannens glädje åt livets vildhet och rikedom, där han satt med sitt knåp ute i den stora, kalla försommarnatten. Tack, att allt ej är trångt och ljumt som i stugan hos mor! Tack för farorna och ansvaret!"
Så fungerar en ung man som just ett slagsmål besegrat sin motståndare Fabian, och gjort sig till kapten på segelbåten Vindrosen som han tillsammans med sin lillebror Erik och Fabian "lånat" och seglar omkring med i Mälaren alldeles i början av sommarlovet.
Mälarpirater kan läsas som en spännande ungdomsbok i Mark Twains anda, men egentligen är det en utvecklingsroman. Det är Georgs ovan citerade insikt och mognad vi får följa. Sigfrid Siwertz var när han skrev Mälarpirater starkt påverkad av den franske filosofen Henri Bergson och dennes teorier om den fria viljan, som för övrigt ryckte upp en hel generation författare ur den håglösa flanörmentalitet som rådde i början av seklet.
Men Mälarpirater är också en förälskad skildring av sjön Mälaren i dess växlingar i storm och stiltje om syrsors och jungfrusländors dans över blanka vatten och om strandhugg på trolska öar. Sigfrid Siwertz skriver här med en lyrisk prosa som han nästan aldrig senare nådde upp till.
|
