Maigret vantrivs, och undra på det? Han har fallit i onåd och tvångsförflyttats till en liten stad vid Atlantkusten. Månaderna går och ingenting händer, förrän en äldre skvallertacka från ett musselodlarsamhälle några mil därifrån en dag rapporterar att det sedan flera dagar ligger ett lik i övervåningen hos hennes granne domaren... Det vore synd att påstå att inte Maigret kastar sig över fallet.
Han slår sig ner bland musselodlarna och börjar sina undersökningar. Vem är den döde? Hur hamnade han domarens hus? Och varför beslöt sig den gamle, fine domaren för att göra sig av med liket i stället för att underrätta polisen? Riktigt regelrätta är väl inte Maigrets metoder, men efter ett dundrande slutförhör långt in på småtimmarna en mörk vinterkväll tvingar han fram sanningen ur de misstänkta. Dessförinnan har han hunnit avnjuta ortens läckra specialiteter på värdshuset, dricka en underbar armagnac framför brasan i domarens vackra hus och bevittna en improviserad kvållsmåltid som får snålvattnet att rinna i mungiporna på den matglade kommissarien - och inte minst på den fascinerade läsaren.
Och, äntligen har Maigret-beundrarna fått veta något om förflyttningen till landsorten som spökat här och var i berättelserna om kommissarie Maigret, en episod, som Maigret själv nog helst vill glömma bort. |
