"Medan de ännu skrev och talade, såg vi lasarett och döende; medan de betecknade tjänandet av staten som det största, visste vi redan, att dödsångesten är större."
Uppjagade av den äldre generationens fosterländska appeller drevs gymnasisterna från skolbänkarna ut till frontens helvete. Trumelden knäckte deras ideal, här var verkligheten att överleva och tvingas att döda.
Erich Maria Remarques "På västfronten intet nytt" var en sensation när den kom ut och har inte förlorat sin påträngande kraft genom åren. Romanen om de tjugoåriga ynglingamas förvandling till varelser, som bara lyder det animaliska livets lagar, är en skakande läsning, en levande anklagelse mot patriotismens frasfyllda krigshetsare.
"På västfronten intet nytt" är en oöverträffad skildring av krigets vardag, i skyttegravar och baracker, en förgörande satir över preusseriets kaserngårdsgeneraler, men den rymmer också sidor av befriande idyll, av kärlekens ömhet och kamratskapet mellan män.
|
