Det är ett ensamt jobb att vara gud. Men det är ingenting mot vad det är att vara en liten gud. Gudar behöver tillbedjare för att växa, annars kan de sluta som nästan vad som helst. Som mycket små, till exempel.
Brutha är Den Utvalde. Utvald av en mycket liten gud att föra hans talan i en värld som inte längre lyssnar.
Men Brutha är en enkel gosse som aldrig önskat mycket mer än att få vara ifred i klostrets trädgårdsland. Nu ställs han plötsligt inför uppgiften att störta en korrupt kyrka som vill starta ett heligt krig och som hävdar att Skivvärlden är rund och rör sig kring solen, när filosoferna och sjömännen (och vi) vet att den är fullständigt platt och bärs fram genom rymden på ryggen av en jättelik sköldpadda.
Brutha är Den Utvalde. Men både han och gudarna lyder under historiens egendomliga lagar, och i slutänden är kanske frågan om det är människorna som behöver gudarna eller om det faktiskt kan vara tvärtom.
Eller handlar det möjligtvis om ömsesidig respekt? Även oss människor emellan. |
