Det fanns sex svanar på stranden, tre par. Två av dem hade lagt sig ner medan de övriga höll på att rensa sina fjädrar eller fortfarande sökte med näbbarna efter brödbitar. Ögonblicket var inne. Han reste sig, grep de två sprejflaskorna i var sin hand, sprutade en sky av bensin på var och en av fåglarna och innan de hann iväg hade han släppt en av flaskorna och antänt den andra.
Den brinnande bensinen satte genast eld på svanarnas vingar. De brinnande eldkloten försökte undkomma sin plåga genom att flaxa bort över sjön innan de störtade mot vattnet och dog med fräsande och rykande vingar. Som brustna trumpeter, tänkte han. Så ska jag minnas deras sista skrik.
På kvällen den 21 augusti 2001 får Ystadspolisen ett märkligt samtal. En person påstår sig ha sett brinnande svanar över Marebosjön. Kurt Wallander åker ut till sjön för att undersöka vad som hänt. I sällskap har han sin dotter Linda som några veckor senare ska träda i tjänst vid Ystadspolisen.
De hittar inga spår. Men redan efter ett par dagar ringer en upprörd lantbrukare och berättar att någon bränt ihjäl en av hans ungtjurar. Allt tyder på att en djurplågande sadist ligger bakom de makabra dåden.
Några dagar senare försvinner en kvinnlig kulturgeograf som kartlägger gamla stigar i Skåne och därefter en av Lindas bästa väninnor. Spåren leder rakt mot Guyanas djungler och kristna domedagsvisionärer. Och Lindas poliskarriär hotas innan den ens har börjat.
|
