Det var en flickas skratt. Hårt, spänt som en mandolinsträng. Ett underligt ljud på det här stället. Den vita strålen dök under bilen igen och slog sig ner på mina fötter.
Rösten sa, inte så särskilt skarpt:
- Så där ja. Kom fram nu med händerna uppåt och inte ett jäkla dugg i dom. Jag har er på kornet.
Jag rörde mig inte.
Ljuset skälvde lite som om handen som höll det skälvde. Det for sakta över motorhuven, en gång till. Rösten
stötte mot mig igen.
- Hör nu ni där. Jag står och håller i en automatpistol med tio skott. Jag skjuter bra. Era fötter är ett lätt mål. Hur vill ni ha det?
RAYMOND CHANDLER - den hårdkokta detektiv-
romanens mästare! |
