LOKE var en föga önskvärd nykomling i Asgård - med honom följde oron och ofriden, och hans hala tunga och illistiga påfund kunde ingen av asarna eller asynjorna gardera sig mot. Asa-Tor var visserligen väldig och stark men innanför huvudsvålen var han lite klenare utrustad - dessutom tillbragte han sin mesta tid med att reparera sin bockvagn, till stor förtrytelse bl. a. för hans maka. Och den gamle vise Odin riktade hellre sitt enda öga mot kvinnlig fägring och guldglans - ibland tänkte han nog att han skulle tänka lite mera, men tankarna förirrade sig då bara alltför gärna ner till svingården, där asadrottens älsklingsgalt Särimner dvaldes och frodades. Och under tiden hann den obeskedlige Loke fundera ut nya påhitt - samt slinka ur den ena knipan efter den andra.
Iduns bortrövade äppleträd kom emellertid så småningom till rätta, och Tors maka fick en guldhätta som ersättning för flätorna Loke skurit av. Det kunde dock inte förnekas, att asarna också hade en viss nytta av Lokes slughet: utan honom hade man t. ex. aldrig kunnat återskaffa Tors slägga Mjölner från jättarna - fast det var sant att Tor ytterst motvilligt lät sig klädas till rödblomstrande brud med stenhårda behag.
Det är en respektlös skildring Jol Strand har givit av asarnas liv och leverne, av gillen och vardagsbestyr, fejder mot turser och jättar, dråpslag och rådslag i Valhall och Asgård. Det mesta är befängt i denna oförargliga skälmroman, full av förargliga porträtt. Författaren känner tvivelsutan sina asar, och han har gjort ett mustigt och färgstarkt reportage, där hela gudamyten lever upp på ett oanat sätt. Den dramatiska upplösningen skall givetvis här inte avslöjas - vare nog sagt att Loke har många fingrar med i spelet när det gäller att ge gästabudet hos Ägir ett både snöpligt, snabbt och oväntat slut. |
