"Så är jag tvångsinlagd igen" konstaterar den 56-åriga Idun Hov bistert. Hon är en människa som inte hör hemma någonstans, en skamfläck för familjen. En som ser uppbrotten och avskeden som sina sannaste handlingar. En som ger sig av och går ner sig när hon får anledning till det. Hon har skrivit nio böcker, är tvångsinlagd på ett psykiatriskt sjukhus av sin tvillingsyster, har en oändlig frihetslängtan, märkliga kunskaper och ett skarpt intellekt.
Hon har en historia att berätta. En norsk släktkrönika som täcker vårt århundrade inbegripet de två världskrigen. Det handlar om en enkel sjöman som vinner prinsessan och halva redarriket, men som till slut låter all makt och rikedom fara för att han har något att bekänna. Det handlar om en särdeles musikalisk präst som kände både Heidegger och Quisling, och som sätter tankens frihet och det personliga ansvaret så högt att han drar skam över sin familj. Och det handlar om dottern, Idun, som bär faderns dagböcker med sig och som har ett ännu större uppror i sig än han.
Det är ett ovanligt liv Idun kan berätta om, hon gör det från sin inspärrade tillvaro: om olovlig kärlek och outsäglig längtan, om märkvärdiga händelser och människor, om ett liv där invanda värderingar ses ur nya vinklar.
|
