Dold i det mörka kalla vattnet kunde Sara höra Martins förtvivlade rop, kunde se hur han dök från båten för att leta efter henne. Men hon höll sig orörlig och tyst ända tills han hade givit upp det desperata sökandet och segelbåten hade försvunnit utom synhåll.
Hon kunde fortfarande minnas den första tiden som Martins hustru. Minnas förälskelsen, sin iver att vara honom till lags. Men det var länge sedan. Numera behövdes det inte mycket för att han skulle ge sig på henne, slå och sparka henne, våldföra sig på henne. Hon rös till.
Med värkande kropp tog hon sig upp på stranden och gick in i stugan. Kvickt bytte hon till torra kläder, satte på sig en peruk, slet åt sig kassen med matvaror, blomskott och plånbok och stängde tyst dörren till sitt gamla liv efter sig. I skydd av mörkret begav hon sig mot samhället.
Nu trodde han att hon var död. Nu kunde hon börja en ny tillvaro. |
