Nog var hon en märklig kvinna alltid, tunnbindarns Cecilia. Som om det inte räckte att hon var så okristligt stark att hon kunde lägga omkull vilken karl som helst - och hon var i alla fall ett grant fruntimmer, mycket vacker, faktiskt.
Nej, nu var hon med barn och svor på att hon inte hade varit när någon man. Ett under, sa många som lät sig övertygas. Och Cecilia själv trodde att det var ett under. Fast provinsialläkaren hade ju en förklaring förstås, med något konstigt latinskt namn.
Kring Cecilia grupperar sig ett galleri färgstarka människor i den lilla västerbottniska byn åren strax efter första världskriget. Där är tunnbindarn själv, han som för sina besynnerliga vanor får öknamnet Nattlöparen. Där är den självlärde Trademark som röjer en sällsam poetisk ådra. Och där är rallaren Jakobsson, "sörlänningen", vars väg korsar Cecilias...
Och så förstås den unge hjälpprästen som skälver som ett asplöv när Cecilia kommer till honom. |
