Jag gladdes i min kropp. Tänk, den där första varma majveckan när jag äntligen kunde cykla iväg på mornarna i bara kjol och blus och kofta och med vita bomullssockor i tunna lätta skor! Jag tyckte om att se ned på mina fötter på cykeltramporna, hur de sträcktes ut och vinklades, sträcktes ut och vinklades. Och blåsten genom håret, tänk att känna den, och gröndoften i näsan och kvittret omkring mig. Inga mörkläggningsgardiner som plågade mig längre. Inget tungt gammalt vaddtäcke med fet överkant...
Den långa kalla vintern 1940-41 kan äntligen vrängas av och lämnas bakom som ett ömsat ormskinn, lika segt och lika trångt och med samma unkna lukt. Världskriget rasar runtom Sveriges gränser. Hos TåPelles lyssnar man till orosrösten på radion och till Per Albins försäkran om den goda beredskapen. Nancys mamma tar trösten till Sibyllans spådom och pappan hugger gengasved. Nancy själv drömmer om en lyftning och en utväg, men mest av allt drömmer hon om kärlek. Frisläppt ur det bylsiga vinterfodralet återfinner hon sin kropp. Hon smeker försiktigt över höfterna och brösten och vidare längs låren, då ryser det i huden och den känns sval...
Mosippan är en fristående fortsättning på den uppmärksammade romanen Glasfåglarna. TåPelles Nancy har nu blivit lite äldre och livets mysterier börjar avtäckas; hon känner sin kropps påtaglighet och hon känner sin egen längtan. Elsie Johanssons nya roman är en skimrande skildring av en flicka vars stillsamt iakttagande blick på omvärlden och sig själv lämnar starka avtryck hos läsaren. |
