Banditväsendet blomstrade i Brasilien mot slutet av 1800-talet. Kejsardömet hade just störtats. Det var en tid av svåra inre slitningar.
Det är om den tiden som den gamle plantageägaren och f.d. banditen Riobaldo berättar. Han har sina äventyrliga ungdomsår i gott minne och målar upp en färgsprakande tavla där framför allt det strapatsrika banditlivet men också de vanliga människorna och den karga men storslagna ödemarken kring Rio de São Fransiscos källor skildras med en nästan otrolig sinnesskärpa och detaljrikedom.
Efter avslutad skolgång blir Riobaldo informator åt en upprorsledare som etablerar sig som banditchef. Riobaldo ansluter sig till bandet och gör sig snart bemärkt för sin klipskhet och skjutskicklighet. Så småningom blir han själv ledare för ett band och får hedersnamnet Den vita skallerormen. Han leder sina män genom många äventyr och strider och kröner sin karriär med segern över en rivaliserande grupp, ledd av den ondskefulle Hermógenes. Efter den blodiga slutstriden drar han sig tillbaka från banditlivet och gifter sig med sin Otacilia, den kvinna som hela tiden troget väntat på honom.
Riobaldo är inte riktigt av samma kynne som de andra banditerna. Han tänker mycket över livet och människorna, har ett öppet sinne för naturen omkring sig och är inte fullt så dödsföraktande som sina kamrater. För att bli modigare och lyckas bättre i sina förehavanden gör han att försök att ingå en pakt med djävulen. Han blir både tapper och framgångsrik, men på sin ålders höst är han fortfarande osäker på om något avtal med djävulen verkligen blev av och - om djävulen ens existerar.
|
