Den 23 maj 1960 tillkännagav Israels premiärminister David Ben Gurion att nazistledaren Adolf Eichmann, ansvarig för mordet på sex miljoner judar, hade gripits och satt fängslad i Israel. Det korta meddelandet slog världen med häpnad. Adolf Eichmann hade så effektivt sopat igen alla spår efter sig sedan krigsslutet 1945 att man trott att han var död.
Rättegången mot Eichmann följdes av hela världen. Men en del frågor lämnade den olösta. Hur hade israelerna fått upp spåret på Eichmann? Vilka hade varit inblandade i jakten? Hur hade man lyckats tillfångata denne man levande, som svurit på att ta sitt liv om han greps?
I femton år har frågorna förblivit obesvarade. Men nu har Isser Harel, chef för den israeliska säkerhetstjänsten 1952-1963, brutit tystnaden. I Huset vid Garibaldigatan redogör han för varje steg i denna historiska människojakt som leddes av honom.
Ingen thriller går i intensitet och spänning upp mot denna verklighetsskildring - från den första osäkra identifieringen av Eichmann i Argentina (gjord av en blind) över alla skickliga och så ofta omintetgjorda planer för den fortsatta jakten fram till triumfen då man fann Eichmann och slutligen den ohyggligt nervpåfrestande flygningen med honom till Israel. Man lär känna de människor som deltog i jakten, gripande, mänskliga, i motsats till agentromanernas hjältar ofta rädda, mycket ofta besvikna, men alla besjälade av samma känsla som grep Isser Harel när han fick upp det första tveksamma spåret efter Adolf Eichmann: "Den natten föresatte jag mig att om Eichmann var i livet så skulle han bli fast, kosta vad det kosta ville."
1945 skröt Adolf Eichmann: "Jag kommer att gå skrattande i graven därför att medvetandet om att jag har miljoner människoliv på mitt samvete fyller mig med en enorm belåtenhet." Femton år senare ställdes han inför en domstol i Jerusalem, ditförd av några av just de människor som nätt och jämnt undgått att öka hans belåtenhet. |
