Den gyllene krukan - Hoffmann, E.T.A (1981) |
|
Handling |
"Det är aftonsolen som glimmar så i flädern", tänkte studenten Anselmus, men då klingade alla klockorna igen och Anselmus såg hur en av ormama sträckte huvudet mot honom. Det var som om han fick en elektrisk stöt genom alla sina lemmar och han bävade i sitt innersta. Han stirrade upp, och ett par härligt djupblå ögon såg på honom med en outsäglig längtan, så att hans bröst ville sprängas av en känsla av högsta salighet och djupaste smärta - och det var något som han aldrig tidigare hade erfarit. Och då han fylld av hett begär fortsatte att skåda in i dessa ljuvliga ögon, klingade de milda ackorden av kristallklockorna ändå starkare och de gnistrande smaragderna föll ned över honom och omgav honom med tusen små flammor som blev som ett nät av skimrande guldtrådar. Flädern rörde sig och talade: - Du låg i min skugga, min doft höljde dig, men du förstod mig inte. Doften är mitt språk, när den tänder kärleken. Aftonvinden drog förbi och talade: - Jag lekte omkring dig då du sov, men du förstod mig inte. Vinden är mitt språk, när den tänder kärleken. Solstrålarna bröt genom molnen, och deras skimmer brände som ord: - Jag omslöt dig med glödande guld, men du förstod mig inte. Glöden är mitt språk, när den tänder kärleken..." Citatet ovan ur Den gyllene krukan visar att Hoffmann skrev i romantisk anda. Ingen kunde berätta så fantasifullt och om så fantastiska ting som Hoffmann. Han var också den av de tyska romantikerna som blev mest läst utanför Tyskland. |
|
|
Notes |
Tidigare utg. i annan övers. |