Den som sen tidigare känner - den i alla avseenden store - detektiven Nero Wolfe, vet att han ytterst sällan lämnar sin bekväma skrivbordsstol; det skulle i så fall vara för att pyssla med sin orkidéodling en trappa upp.
Men nu händer det otroliga - Wolfe inte bara lämnar sin specialgjorda stol, han lämnar också Amerika. Han åker bil, båt och flygplan; fortskaffningsmedel som han betraktar med fasa och förakt. Han åker till Italien, tar sig illegalt in i Jugoslavien, Montenegro och Albanien. Och detta för att Någon mördat hans bäste vän, restaurang-ägaren Marko Vukcic.
Med honom på hans färd är givetvis den pratsamme och lätt förvirrade Archie Goodwin, lika snabb i käften som med puffran. Han är lika oförstående inför vad som händer som vanligt, han är lika förbryllad över Wolfe som alltid (trots att han känner honom utan och innan) och han är lika dråpligt noggrann med fakta och beskrivningar av omgivningen som första gången han uppträdde i litteraturen på trettiotalet.
Vill man ha en nöjsam stund i soffhörnet ska man tillbringa den med Wolfe och Archie klättrande i bergen. Vill man försöka knäcka en deckarnöt som verkar oknäckbar ska man försöka tränga in i Wolfes komplicerade hjärnvindlingar och Archies kanske mindre komplicerade. Ska man skratta lite stillsamt och rysa lite lagom - ja, då ska man ta reda på vad de båda gynnarna har för sig i Det svarta berget.
|
